Anckarsvärds Reflektioner

Tecken i tiden -en spaning i konsten
Ut i landskapet

En av få positiva saker med Coronaviruset är kanske friluftslivets utveckling. Pandemin får verkligen ut människor i naturen och ut i landskapet.  Överallt ser man friska pensionärer på fågelskådning, vandrandes i solen, fylla utegym och i alla möjliga slags utomhusaktiviteter. Visst är vi ett hurtigt och naturälskande folk, men nu lever vi mer än någonsin i landskapet, och då följer även konsten med dit.

Om sommaren är vi vana att se konst på Wanås, Rosendal, Sofiero, Pilane och Ulriksdal och många andra ställen, men då tillgången på konstutställningar under Corona blev mer begränsad så har  ytterligare exponeringsformer tillkommit. Konstnärer visar konst från balkonger, på reklampelare och mer street art har dykt upp runt om i stadslandskapet. 

Naturligtvis är behovet att visa upp, få uppmärksamhet och kritik lika stort som tidigare. Därför ser vi nya slags utställningar utomhus som Tyst vår, vid Kaknästornet, en skulpturutställning i Sätraskogen och flera konstnärsdrivna projekt planeras där både allmänheten och konstnärerna hittar nya stigar som korsas och skapar nya möten.

Matthias Johansson

 

På Rosenhill, Ekerö, visas från midsommardagen en utställning med videokonstverk. Videokonsten visas i besökarnas smartphones genom QR-koder. Ett oväntat sätt att visa konst utan att göra ingrepp i naturen. Eskapism som utställningen heter, bjuder på videokonst som fönster eller flyktvägar från den begränsande Coronatidens fängelse.

Jessica Faiss

Omvärldsart -konst i relation till omvärlden
Bearbetat landskap

Landart var en konstform som etablerade sig på 1970-talet och där Agnes Denes, Richard Long och Robert Smithson var pionjärer i en expanderande konstscen. Många i land art traditionen arbetade med landskapet, i landskapet och för landskapet. De gjorde respektfulla ingrepp och suggestiva omarbetningar i naturen. Ibland arbetar de med förgängligheten som medskapare, där konstnären förväntar sig att naturen återtar äganderätten till platsen. 

Även Jeanne-Claude & Christo ingår i samma tradition men uppfattas ändå helt annorlunda. Christo, som nyligen gick bort, arbetade med sin fru Jeanne-Claude och realiserade sina projekt med stort tålamod, egen finansiering och med byråkrati som motpart. Verken var visserligen platsspecifika men med kraftiga ingrepp och med effektfulla avtryck i landskapet. Jeanne-Claude och Christo uppfattades av många som ytliga, poppiga och vräkiga. Det kan bero på att de tog mycket utrymme i anspråk, blev världsberömda och att deras konst utvecklades till turistmagneter. Med detta sjönk deras anseende i många intellektuellas ögon. Men det var annorlunda för dem som verkligen upplevde deras verk på plats. Det är där som deras verk ter sig både konceptuellt och fysiskt både mäktiga och starka. Draperingarna lägger sig dock inte på ytan utan refererar både till antika kroppars veckade klädnader och sätter ny fokus på de utvalda objekten, vilka blir än mer närvarande fastän man inte längre kan se dem. 

Vad betyder det att ett byggnadsverk är täckt? Att det ger väldigt många tolkningar kan vara en svaghet, men det uppenbara i att landmärken, det vill säga välkända mänskliga konstruktioner försvinner, skapar såklart en fenomenologisk diskurs där objektets vara och egen själ ger oss något att förhålla oss till. Nästa år, om Covid-19 vill, så kommer vi kunna uppleva ett sista verk av Jeanne-Claude och Christo, med Paris triumfbåge förtäckt. Blir det då Napoleons seger vid Austerlitz vilket portalen refererar till, som åter uppmärksammas? Troligen inte kanske mer triumfbågens status som landmärke som undersöks? Eller blir det som ett magiskt möte med en triumf som uteblev?

Tabula nova -nytt från Anckarsvärds ateljé
Syntetiska landskap

Hobbema är en stad i Kanada utanför Edmonton. Men eventuellt är det mer en känd konstnär från 1600-talets Nederländerna man tänker på. Dennes landskap är rika på detaljer, känsla och målerisk virtuositet.

Hobbema

Efter att ha målat abstrakt och även monokromt under 2005-2014 ville jag återföra mina färger, former och gester förvärvade genom det ickeföreställande till något mer konkret. Det var också befriande att hitta en uttrycksform som kunde innehålla ett narrativ, perspektiv, symboler och mer eller mindre dolda budskap. Efter diverse research kring landskapskonst hittade jag fram till Constable, vilken jag tyckte briljerade jämte sin samtida JMW Turner. Efter ett trettiotal parafraser senare sökte jag ändå rätt på några fina färgskisser på Tates arkiv av Turner. Dessa undersökte inte det mjölkiga, atmosfäriska protoimpressionistiska måleriet för  vilken vilket gjorde honom så berömd. Jag fann att teckningen i landskapet var både originell och dynamisk.

Litet senare i München hittade jag tillbaka till en kär bekantskap i Jacob van Ruisdael, vars speglingar och mer eller mindre dolda fåglar och underbara teckning lockade mitt intresse. När jag själv målar landskap vid sjöar, dammar eller floder där det finns speglingar att arbeta med, brukar jag lägga in felaktigheter för att göra det intressantare för mig själv, och förhoppningsvis även för betraktaren. En landskapsmålare som jag både läste om på konstvetenskapen i Uppsala och som snabbt dök upp ungefär då jag återbesökte Constables gröna ängder var Hobbema.

Jag målade av hans suggestiva allé några gånger och visade en version på vårsalongen 2019. Kanske blir det som hur Rolf Hansson förhåller sig till Hills trappa. Han återbesöker denna i olika färgskalor, abstraktion och med olika intensitet. Jag är också mycket förtjust i Max Beckman och hans användande av svärta och sammanfattade trädkronorna drastiskt i svart. Det tror jag syns i flera av mina versioner av Hobemas allé.

Mitt intresse för hur man kan arbeta med svart kommer ursprungligen i möten med Lennart Rodhe. Både med honom som person, hans konstverk och genom hans böcker har jag lärt mig åtskilligt. Som den skicklige pedagog han var, förklarar han hur det svarta kan gröpa ur, lägga sig ovanpå, skapa mellanrum och såklart förstärka teckningen i en bild. Allt detta är fascinerande och räcker som utforskande tes. 

Anckarsvärd

Samtidigt finns det så mycket mer i landskapet att undersöka, och i färgen.  När jag läste på mer om Meindert Hobbema visade sig att han var god vän med Ruisdael som i sin tur stod inspiration till Constable. Detta var en intressant insikt för mig då jag alltså själv arbetat med dessa två konstnärer som förebild för de landskap som genom sina teckningar inspirerade mig så mycket. Men det är inte konstigt eller märkligt hur stigarna vindlar sig i naturen. Det är bara naturligt när man äntligen ger sig ut på dem som man hittar det oväntade.
       
Jakob Anckarsvärd

Tidigare Reflektioner