Reflektioner

Anckarsvärds reflektioner

Tecken i tiden – en spaning i konsten


Kvinnors väntan

Det senaste året kan det faktiskt ha varit så att fler kvinnor än män har visats på de större museerna i Sverige. Erkända konstnärskap som Lena Cronqvist, Helene Billgren, Meta Isaeus Berlin, Hilma af Klint, Ulrica Hydman Vallien, och Cecilia Edefalk har presenterats på både traditionella och nya sätt. De senaste åren har även Moderna Muséet satsat på kvinnor inom konstvärlden och köper in mer jämställt till samlingarna. Allt detta är bra och rättvist men nog går det en smula långsamt, eller?

1849 släpptes kvinnor in på högre konstutbildningar. På 1990-talet var mer än hälften av studenterna kvinnor på  högskolor men männen syntes och hördes av hävd mest ändå. Ju högre upp i konstpyramiden, desto färre kvinnor syns. Och eftersom män förväntas ha högre lön i andra yrken så är det givetvis högre priser på männens konst. 

                                            
Cecilia Edefalk                             

Utställningen Konstfeminism på Liljevalchs 2006 visade visserligen kvinnors konst, men kändes det inte väldigt sent? Och varför var alla de kvinnliga konstnärerna ihopklumpade tillsammans? Konstnärerna har funnits där i hundratals år och var värda mer utrymme/mer uppmärksamhet. 

Det är fortfarande norm att inte vara fascist eller rasist, men när det kommer till jämställdhet så är det inte norm att arbeta för en rättvisare värld. Feminister beskrivs ofta som radikala och jämställdhetsfrågan anses återkommande redan vara avklarad. Inget av detta stämmer.  Att arbeta för eller hoppas på en bättre värld borde vara självklart vare sig det handlar om hudfärg, kön, eller annan gruppering som människor motas in i. Det är hög tid att vi inkluderar feminism det vill säga jämställdhet som norm i vårt samhälle.

 

Omvärldsart – konst i relation till omvärlden 

Kvinnliga värden
Louise Bourgeois blev erkänd först på sin ålders höst. Hon höll publika ateljésamtal i sin ateljé fram till sin död 2010. 1900-talets utveckling syns i hennes konst med skulpturer, installationer, monumentala skulpturer och konceptuella verk. Hon verkade jämte de manliga konstnärerna men fick sitt genombrott först när kvinnor i konsten blev ordentligt synliga och tog plats på den samtida konstscenen, det vill säga på 1980-talet. Att Bourgeois blev gammal nog att uppleva detta är lyckosamt. Många av hennes samtida kommer endast att erkännas postumt.


Louise Bourgeois

När det gäller Hilma af Klint var kännarna länge osäkra på om hon ens kunde beskrivas som konstnär då hennes andliga aspirationer ansågs för dominanta. af Klint beskrevs som störd och utan konstnärligt värde. Hennes samtida kollega Kandinskys andlighet nedtonades däremot rejält, fastän han skrev flera böcker i ämnet. Stora delar av kulturvärldens aktörer och produkter värderas konstnärligt efter hur de lyckas monetär på konstmarknaden. Att man sällan kan hitta verk av Klint på auktionshusen gör det svårt att värdera hennes konst ekonomiskt, och hur värderar man den då? I framtiden kommer hennes verks troligen ses som ovärderliga.


Hilma af Klint

Varför skulle man sälja konst av Sveriges mest betydelsefulla konstnär? Som ingen annan svensk konstnär turnerar hennes bilder världen runt. Af Klints abstrakta verk kräver en korrigering av konsthistorien och det dokumenteras och forskas om hennes gärning med stort intresse.  Initierade skulle kunna säga att Öyvind Fahlström är Sveriges mest kända konstnär medan den ordinära svensken tillskriver Ernst Billgren eller Carl Larsson detta epitet. Båda uppfattningarna är lika tveksamma. Fahlström som visats flera gånger på Dokumenta i Kassel är okänd för de flesta svenskar, liksom de två andra är tämligen okända utanför Sveriges gränser. Att det inte finns ett Hilma af Klint-museum på Djurgården eller Skeppsholmen 2020 kommer att ses som obegripligt i framtiden.

Tabula nova -nytt från Anckarsvärds ateljé

Kvinnor i trapphuset


Guerilla Girls


Hur ligger det till med jämställd representation i konsthistoriska böcker. Inget vidare får man lov att säga. När jag i rollen som bildlärare 2020 möter niondeklassare som inte kan räkna upp fler kvinnliga konstnärer än Frida Kahlo, kan man knappt tro att det är sant. Med tanke på att Sveriges enda internationellt kända konstnär är Hilma af  Klint så känns detta ytterst märkligt. Projektet Konst5inism som jag startat på Hässelby Villastads skola bygger på att eleverna själva söker efter kvinnor i konsthistorien. Eleverna tycker inte att det är märkligt och verkar stolta över det arkiv vi startar. Sedan för de in det på wikipedia. Hoppas att detta projekt kan skapa  ringar på vattnet både i skolämnena och i flera skolor.
 

Akvarell (60×40 cm), Anckarsvärd, (efter Gentileschi och Kaufman)

När jag gick med i Konstnärsklubben så var det kanske inte för att ansluta mig till mina förfäder eller överbrygga generationsgapet utan mer med tanke på att kunna rösta in kvinnor och skapa en gemensam konstnärsklubb där män och kvinnor kunde trivas tillsammans och utbyta idéer. Efter flera försök valde jag Pontus Raud, Andreas Ribbung och Martin Ålund att gemensamt lämna klubben då det inte kändes som att vi kunde förändra den inifrån. Det var synd men helt nödvändigt. 

Året innan bjöd jag in Dorinel Mark som kom till föredrag och middag iklädd burkha. Som han brukar. Vi blev snabbt utslängda, men där i trappan föddes en idé. I min podradio Konstliv, där jag intervjuade  konstnärer mitt i karriären, var det nästan uteslutande kvinnor som presenterades och den sändes just från trapphuset utanför Konstnärsklubben. Nu arbetar jag vidare med denna idé fast på Youtube. Kanalen heter Verket och först ut var Malou Bergman som berättade om processen bakom sitt verk Tijana.

 

Länk till artikel om konst5inism
Länk till Verket
Länk till Podden Konstliv

 

 

 

 

 

Tecken i tiden
-en spaning i konsten

Pensels avtryck
Slow art var ett begrepp för några år sedan där konstpubliken fascinerades över tekniskt tålamod och all den tid som var investerats i konstverken. Motsatsfrågan blir; hur mycket tid ska en betraktare lägga på ett verk som känns hastigt och varken genomtänkt eller genomarbetat?


Avtrycken eller gestiken i bilderna av Torbjörn Johansson och Jakob Ojanen fångar rörelsen och närvaron på ett sätt som provocerar i sin enkelhet. Det refererar till abstrakt expressionism samtidigt som det ger ett kalligrafiskt intensivt uttryck. Perpetuaperspektivet skapas i en beskärning som öppnar ett fönster, snarare än begränsar betraktarens meditation. Med tanke på hur starkt måleri inspirerar konstskolor och konstnärer blir det intressant att se om den tidsmarkerande vindlande rörelsen kommer hitta fäste i semiabstrakta målare och även göra mer subtila avtryck i mer föreställande målningar. 

Konstnären Johan Erikson, som gick ur tiden för några få månader sedan, har genom sina estetiska stadsplaneringar skapat världar att nästan hitta rätt i. Johansson och Ojanen har en hel del gemensamt med Eriksons kompositioner och kan på liknande vis aktivera sina besökare i meandrande vandringar i begränsad färgskala.

 

 

 

 

Omvärldsart
-konst i relation till omvärlden

Isberget Corona
Coronakrisens osäkerhet och svårnavigerade omvärld blir en metafor som kan liknas vid isbergets. Liksom Covid-19 är isberget en illavarslande markör där vi vet att vi behöver manövrera kring det med stor marginal för att inte bli rammad av det vi inte ser under ytan. Det är givet att vi inte ser mörkertalet kring de som är smittade av viruset, de som har varit det och de som inte ingår i statistiken. Var den ringa hostan eller förkylningssymptomen kanske en mild variant av denna farsot som lamslår hela världen?

Freuds isbergsmodell hemlighåller detet; det primitiva och mörka som vi trycker ner under ytan Jaget och en mindre del av överjaget exponeras tydligare. Med Corona både vill vi veta hur statistiken egentligen ser ut och hur samhället kommer att utvecklas den närmaste tiden. Samtidigt är ingen människa en ö utan vi ser återkommande fina exempel på hur samarbeten för människor närmare varandra, ehuru på armlängds avstånd. 

 

Tabula nova
-nytt från Anckarsvärds ateljé


Kalla solitärer
Att jag målar isberg i min ateljé har flera anledningar, men när en god vän och läkare talar om Corona som isberg och ser mina verk som samtidsdokument blir jag förundrad. För bara en månad sedan hade de främst setts som klimatkritiska reflektioner; som process och förlopp av den tid som ismassorna skapats och den tid då de åter blir vatten. Det känns både som slow art och som en samtidsspegling.

Som målare och estetisk sökare är det även andra reflexioner – av arktiskt ljus, kulörta himlar och spektrum – som låter mig utforska färgernas möjligheter och gränserna för mina egna estetiska preferenser. När jag vet hur många som isolerar sig och arbetar hemifrån tänker jag hur jag trivs i min ateljé och solitärt arbetar med semiabstrakta landskap där jag får se upp så att inte den rådande trenden av avtryck i penseldragen kommer in i färgytorna utan att mitt medvetande registrerar det.


Jakob Avenius Anckarsvärd
www.anckarsvard.com 

Vill du inte längre ha detta nyhetsbrev?
Unsubscribe